csr i asien

Om utländska företag vill att deras uppförandekoder ska ge en positiv effekt på arbetsvillkoren i vietnamesiska fabriker bör de göra två saker: Påvisa ett samband med förbättrad produktivitet, och lobba för bättre lagstiftning. Det säger Jee Young Kim, som ägnat flera års forskning åt frågan.

Vietnam, som har 84 miljoner invånare, är ett av de fattigaste länderna i Asien. Jordbruket svarar för den största andelen av exporten (40 procent), men en annan viktig exportsektor är textil- och skoproduktion.

Liksom på andra håll i Sydostasien så är det ofta långt ifrån frid och fröjd i landets fabriker. Låga löner, långa arbetsdagar och begränsad föreningsfrihet är vanligt i den arbetsintensiva industrin.

Vad kan de köpande bolagen göra åt detta?  Det undrar inte bara många inköpschefer runt om världen, utan även en och annan forskare som försökt ta sig an frågan på djupet. Jag stämmer därför träff med Jee Young Kim, som skrivit en avhandling om hur privata och statliga regleringar kan motverka sweatshops i Vietnam. Hon har intervjuat 111 arbetstagare vid 56 fabriker, och dessutom intervjuat ledningen i 124 fabriker, alla inom kläd- och skobranschen.

Jag träffar Jee Young på The Chinese University of Hong Kong, där hon numera är verksam efter ett antal år vid Harvard University.

Har de köpande företagens uppförandekoder någon inverkan på arbetsvillkoren tycker du?

Ja, på vissa områden kan man se ett samband. Den mest positiva korrelationen mellan företags uppförandekoder och förbättrade arbetsvillkor gäller hälsa och säkerhet enligt mina resultat, snarare än exempelvis löneläget.

Varför är det så?

Vietnam har en detaljerad lagstiftning för hälsa och säkerhet, och föreskriver exempelvis en högsta tillåten temperatur i fabrikerna, att arbetstagarna har rätt till årliga hälsokontroller och att det ska finnas hälsokliniker i anslutning till arbetsplatsen. Jag kan konstatera att fabriker där köparna har uppförandekoder på det här området oftare också följer lagen, jämfört med de som saknar uppförandekoder. Man kan säga att den privata reglering som uppförandekoderna utgör fungerar som en förstärkningsmekanism av lagen.  

Varför tror du att uppförandekoderna inte fungerar lika bra för att åstadkomma bättre löner?

Därför att det inte finns en lika tydlig lagstiftning på det här området, och det finns en motsättning mellan köparnas mål med sina uppförandekoder och den rådande lagstiftningen i det här fallet.

Vad har du för råd till utländska bolag som vill verka för bättre arbetsvillkor?

Att de bör försöka motivera fabrikerna att vilja följa uppförandekoderna, snarare än att bara diktera villkoren. De vietnamesiska fabrikscheferna gillar inte att bli tillsagda vad de ska göra, och det förekommer att man använder lagen som argument mot köpares uppförandekoder. Det är till exempel inte ett lagkrav att ha luftkonditionering (man kan ju sänka temperaturen på andra sätt), men många köpare kräver det, och då kan det hända att en fabrik vägrar med hänvisning till lagen. Numera talar allt fler köpande företag om att arbeta tillsammans med fabrikerna för att möjliggöra att de lever upp till koderna, och det är bra,  så länge köparna förstår att fabriksledningen inte kommer att helhjärtat anamma koderna om de inte ser ett business case.

Vad mer kan de köpande företagen göra?

Eftersom jag sett att det finns ett samspel mellan uppförandekoder och lagstiftning så är mitt andra råd att utländska köpare bör engagera sig i myndigheternas arbete och verka för att det finns lagar som stöder uppförandekoderna.

Men kan de verkligen göra det? Finns det exempel på det?

Det finns exempel på skoföretag som har ordnat workshops för fackföreningsföreträdare och som har tagit fram material för myndighetspersoner. Men det är inte speciellt vanligt. Fler företag borde engagera sig för att höja den lagstadgade minimilönen.