Ny rapport ger rekommendationer för knepiga MR-situationer

Hur kan multinationella företag som är verksamma i länder märkta av korruption, förtryck och konflikter lyckas med konststycket att samtidigt respektera mänskliga rättigheter? Det försöker Swedwatch ge vägledning kring i en ny rapport som kom ut i dagarna.

Tänk om det var så enkelt att företag bara behövde följa lagar och regler, så tog de automatiskt ett tillräckligt socialt ansvar. Allt hade varit frid och fröjd, om det inte vore för faktorer som svaga rättssamhällen, korruption och olika normsystem. Många är de multinationella företag som står inför dilemmat att bedriva affärsverksamhet och samtidigt balansera motstridiga krav och förväntningar. Hur ska företag kunna värna rätten att fritt bilda fackföreningar i Kina, där staten inte tillåter detta? Hur ska utländska bolag kunna respektera yttrandefriheten samtidigt som regeringen kräver att den begränsas? Hur ska ett gruvbolag i Papua-provinsen i Indonesien upprätthålla tillräcklig säkerhet kring sin verksamhet utan att bli en part i konflikten mellan militären och självständighetsrörelsen?

I sin nya rapport Passive observers or active defenders of human rights? tar Swedwatch upp just dessa exempel (och fler därtill) för att belysa hur multinationella företag kan värna mänskliga rättigheter när den enkla vägen istället vore att kränka dem.

Ledordet är due diligence, det vill säga att kartlägga, analysera och ta fram någon form av handlingsplan för de människorättsrisker som är förknippade med att bedriva verksamhet i ett visst land eller region. Swedwatch trycker också på vikten av att involvera lokala aktörer för att genomföra den processen. Generellt sett tycker organisationen att det är bättre att närvara i ett land och försöka hitta vägar att värna mänskliga rättigheter även när det är knepigt, än att protestera genom att dra sig ur.

Läs gärna rapporten, som bland annat beskriver hur företag som Hewlett-Packard, Google och Freeport agerat i människorättsfrågor i Asien, och som ger rekommendationer för hur företag (och de som investerar i förertagen) bör tackla uppgiften att respektera och värna de mänskliga rättigheterna. Förutom att ge råd till vilsna företag så kan den tjäna som diskussionsunderlag för den komplexa frågan om företags samhällsansvar.

Kommentera

Under csr, indonesien, kina, mänskliga rättigheter

Trendspaning: Ökat intresse för ansvarsfulla investeringar i Asien

När vi pratar om ansvarsfulla och hållbara investeringar – eller Socially Responsible Investment (SRI) som det ofta kallas –  så är det sällan Asien nämns i samma mening. Det är liksom inte där “det händer” på det området. Men det kan bli ändring på det, för den finansiella sektorn i Asien börjar visst få upp ögonen för hållbarhetsfrågor. Vi listar tre tecken i tiden:

1. NYTT HÅLLBARHETSINDEX: I september i år lanserades ett nytt marknadsindex med hållbarhetsinriktning i Kina, CSI ECPI China ESG 40 Equity Index. Det utgörs av 40 kinesiska bolag listade antingen på Shanghai- eller Shenzhenbörsen. Bolagen ska vara särskilt bra på miljö, socialt ansvar och bolagsstyrningsfrågor (”corporate governance”) för att kvala in. En talesperson för det nya indexet uttryckte till media:

“China is a rapidly growing and fascinating market; however, companies not respecting international standards and lacking transparency can expose investors to innumerable risks. The CSI ECPI China ESG 40 Equity Index is not only a valuable tool for investors looking for potential opportunities to invest in China, but will also encourage Chinese companies to raise their ESG benchmark.”

Sedan tidigare finns Shanghaibörsens Corporate Governance Index och Corporate Social Responsibility Index. (Läs mer om ansvarsfulla investeringar i Kina här.)

2. BÖRSEN VILL SPORRA FÖRETAGSLEDARE: Häromdagen sjösatte Bursa Malaysia något som kallas Business Sustainability Programme. Det syftar till att sporra företagsledare att ta ett fastare grepp om hållbarhetsfrågor och att föra upp arbetet till styrelsebordet. Programmet utgörs bland annat av en kunskapsportal, föreläsningar/workshops och en skriftlig guide, som ska fungera som verktyg för företagsledare för att driva hållbarhetsfrågor och att integrera dem i den övriga verksamheten. I ett pressmeddelande  säger börsens ordförande:

“Our Programme has been tailored to show companies the relevance of sustainability and how to practice sustainability in its truest form.”

Dessutom planerar Bursa Malaysia att lansera ett eget hållbarhetsindex inom en nära framtid, något man hoppas ska fungera som en katalysator för att fler SRI-fonder ska etablera sig på marknaden.

3. ANTALET SRI-FONDER ÖKAR: Organisationen AsriA meddelade tidigare i år att antalet SRI-fonder som finns tillgängliga på den asiatiska marknaden nu passerat 400-strecket. Den senaste uppgiften är att 419 SRI-fonder finns i regionen, och flest i Malaysia (146 – varav samtliga klassificeras som ”faith-based”), Japan (71), Korea (69) och Hong Kong (57).

Det är dock långt ifrån alla fonder som är inhemska – det stora flertalet är istället utländska SRI-fonder som erbjuds på nämnda marknader. En inte alltför avancerad gissning är dock att det ökande intresset för SRI kommer att leda till att vi får se fler asiatiska spelare lansera fonder med någon form av hållbarhetskriterier inom en snar framtid.

Kommentera

Under ansvarsfulla investeringar (SRI), kina, malaysia

Plastpåsarnas tynande tillvaro

En “nej till plastpåsar”-trend sveper över Asien just nu.

I delstaten Penang i Malaysia förbjuds plastpåsar i butiker från och med januari nästa år. Sedan juli 2009 har man haft “no plastic day” på måndagar, tisdagar och onsdagar i varuhus och stora mataffärer, och under kampanjens fyra första månader sparade man 32,5 miljoner påsar. Nu tar man alltså ett steg till genom att helt förbjuda plastpåsar, i bland annat mataffärer, restauranger, apotek och bensinmackar.

Från och med november i år inför Filippinerna en avgift för plastpåsar i matbutiker vissa dagar i veckan. Så småningom vill man förbjuda plastpåsar i mataffärerna helt och hållet.

Även i Hong Kong kör man med konceptet “no plastic day” sedan ett tag tillbaka. I somras införde man dessutom en plastpåse-skatt, i hopp om att det ska stimulera konsumenter att istället ta med sina egna påsar för att spara in en slant varje gång de handlar.

Singapore har haft en “bring your own bag day”-kampanj sedan 2007, för att nämna ytterligare ett i raden av exempel.

Det här är välbehövliga initiativ, eftersom miljontals plastpåsar hamnar i soptunnan varje dag, och sedan letar sig vidare till allsköns ställen där man helst inte vill ha plast – våra hav är bara ett exempel. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som händer med alla de påsar i tyg och polyester som trängs i stora ställ vid kassan i mataffärerna på många ställen, och som det är tänkt att vi ska använda istället för plastpåsarna. Förutom all energi och material som åtgår att tillverka dem så vore det ju förstås inte bra om även de här påsarna hamnar på sopberget till slut…

Kommentera

Under csr, filippinerna, hong kong, konsumtion, malaysia, miljö, singapore

Korea vill ta täten för förnyelsebar energi

Häromdagen meddelade Koreas regering att landet kommer att investera hela 40 biljoner won – cirka 236 miljarder kronor – i förnyelsebar energi de kommande fem åren. Landet har redan tidigare satsat mycket på förnyelsebar energi och detta tillskott innebär förstås en betydande injektion till den fortsatta utvecklingen på området.

Förhoppningen är att detta ska bli en “grön” tillväxtmotor för landet. Regeringen räknar med att det fram till år 2015 kommer att skapas 110 000 nya jobb tack vare satsningen.

Den globala efterfrågan på förnyelsebar energi har växt med 28 procent per år de senaste fem åren, så det finns förstås all anledning att försöka ta en tätposition. Korea hoppas bli en av världens fem mest framstående länder på det här området inom fem år.

Genom nya regler försöker den koreanska regeringen stimulera både den offentliga och privata sektorn till att bli grönare: En ny lag gör gällande att elbolag innan 2022 måste ha säkerställt att minst 10 procent av den el de erbjuder sina kunder kommer från förnyelsebara energikällor. Från och med nästa år ska dessutom alla offentliga byggnader över en viss storlek ersätta 10 procent av sitt energibehov med el från förnyelsebara energikällor. År 2020 ska den siffran vara 20 procent.

Landets gröna politik har förstås inte bara miljömässiga och ekonomiska skäl i ryggen – det är också en säkerhetspolitisk fråga för det importberoende Korea. Oaktat den bakomliggande drivkraften så kan vi hoppas att satsningen väcker tävlingsinstikten hos andra regeringar, och att fler försöker göra anspråk på en topposition inom området förnyelsebar energi. Det skulle kunna sporra såväl teknologisk som ekonomisk utveckling och – förstås – ett stort kliv bort från den miljöförstörande fossilbränsleberoende tillvaro vi alltför länge har fört.

Kommentera

Under csr, förnyelsebar energi, klimat, korea, miljö

Nu lanseras Plastic Disclosure Project

I spåren av Carbon Disclosure Project och Water Disclosure Project kommer nu ett nytt liknande initiativ: Plastic Disclosure Project. Liksom de två föregångarna är detta ett projekt som många institutionella investerare ställer sig bakom.

Mindre än 15 procent av all plast i världen återvinns, och mer än 7 miljoner ton skräp förs ut i den marina miljön varje år. Det mesta av plasten är inte biologiskt nedbrytbar och det kan ta flera hundra år för den att komposteras. Många har säkert läst om de jättlika soptippar som bildas till havs. Plasten kan vara förödande för djurlivet, både till havs och på land, och den kan också leta sig vidare in i näringskedjan och påverka människors hälsa.

Därför är det kanske logiskt att det nu – tio år efter att Carbon Disclosure Project drog igång -  är dags att ta steget vidare mot plastrapportering i företagssektorn.

Plastic Disclosure Project(PDP) invigdes i samband med konferensen The Clinton Global Initiative i september i år. PDP syftar till att företag ska mäta och rapportera sin plasthantering. Investerare ska kunna använda datan för att göra analyser och bedömningar av företagen, liksom de redan idag kan göra för de 2,500 företag som rapporterar klimatdata via Carbon Disclosure Project. Nästa år ska den första plast-enkäten skickas ut. Resultaten kommer att publiceras på projektets hemsida.

Bakom projektet står Project Kaisei, ASrIA (The Association for Sustainable and Responsible Investment in Asia) och HKUST (Hong Kong University of Science and Technology).

Kommentera

Under ansvarsfulla investeringar (SRI), csr, miljö

Lär mer om CSR i Asien: tre bra forum

Vi har haft ett långt sommaruppehåll här på csriasien.se som ni märkt. Men nu är vi på banan igen, och vi börjar hösten med tips på bra mötesplatser för att diskutera och lära sig mer om CSR i Asien.

I takt med att CSR som fenomen börjar breda ut sig i Asien så har också konferenser, seminarier och föredrag börjat poppa upp som svampar ur jorden runt om i regionen. Ibland är det si och så med kvaliteten – inte sällan arrangeras de av professionella konferensfixare  som inte är insatta i ämnet, och därför inte lyckas pricka in de mest angelägna frågorna. Men det finns också forum som brukar hålla hög nivå och fler av dem är regelbundet återkommande. Här är mina tre bästa tips (för den som befinner sig i eller kommer att ha vägarna förbi Asien vill säga):

1. CSR Wednesday ordnas en gång i månaden i Hong Kong, Singapore och Kuala Lumpur. Organisationen CSR Asia är arrangör. Inbjudna gäster pratar om aktuella ämnen, och seminarierna (som är kostnadsfria) är alltid relevanta enligt min erfarenhet. Dessutom är de ett ypperligt tillfälle att nätverka med människor i branschen. Nästa sammankomst i KL har rubriken “Migrant Worker Management Toolkit“.

2. Green Drinks finns i många städer runt om i världen, däribland ett flertal asiatiska. En gång i månaden ordnas träffar för miljöintresserade människor i en bar eller café (vilket förstås inbjuder till mingel). Ofta inleds kvällen med ett anförande av någon inbjuden gäst. I Tokyo samlades man nu senast på temat “Love your community“, och den som befinner sig i Hanoi i höst kan se fram emot ett möte om grön arkitektur, för att nämna några exempel.

3. CSR Asia Summit är den mest kompetenta konferensen i storformat på temat CSR i Asien enligt min mening. Årets version har just gått av stapeln, denna gång i Hong Kong, men den som missade detta tillfälle får ju ett nytt nästa höst. Läs mer om vilka ämnen man valde att avhandla i årets version här.

Kommentera

Under csr

Sommarläsning

Nu finns alla artiklar som publicerats på den här sajten under hösten 2009 och våren 2010 behändigt samlade i en enda fil, som lätt kan laddas ned och tas med till hängmattan eller bryggan i sommar.

 Klicka här för att ladda ner (pdf 1,5 MB)

 

Glad sommar!

Önskar,

Emma Sjöström

Grundare av CSR i Asien

 

 

 

Kommentera

Under csr

Orent spel i fotbollsfabriken

Fotbolls-VM är i full gång och glädjeyran och entusiasmen i Sydafrika och i världens TV-soffor och barer vet inga gränser. Men fullt så lustfyllt är det inte i de asiatiska fabriker som tillverkar själva fotbollarna. Tretton år efter de upprörande uppgifterna om att pakistanska barn sydde fotbollar för några ören i timmen är situationen fortfarande inte vidare bra på flera håll.

International Labor Rights Forum (ILRF) har tittat närmare på de fyra länder med mest bolltillverkning, nämligen Pakistan, Kina, Thailand och Indien. I en nyutgiven rapport från organisationen finns gott om exempel på orimliga arbetsförhållanden. I en fabrik i Kina arbetade de anställda upp till 21 timmar per dag under högsäsong, utan en enda dag ledig på en hel månad. I en del indiska fabriker fanns varken rent dricksvatten eller tillgång till toalett. I Pakistan uppgav hälften av de över 200 intervjuade arbetstagarna att de tjänade mindre än den lagstadgade minimumlönen. Och så vidare.

En anledning till att det är svårt att få bukt med problemen är att mycket av fotbollstillverkningen sker i hemmen eller av leverantörernas underleverantörer (s.k. “stitching centres”) och ofta sker det på tillfällig basis. En sådan fragementerad leverantörskejda försvårar förstås möjligheterna till att kontrollera arbetsvillkoren för de som syr bollarna. Det leder också till att arbetstagarna är mer utsatta än annars, och deras situation utnyttjas ofta till att betala sämre löner och på andra sätt bryta mot deras rättigheter.

Så vad göra? Vad gäller just VM så skulle förstså FIFA kunna engagera sig ännu lite mer för att ställa krav på den produkt som ju trots allt utgör själva kärnan i deras verksamhet, om man säger så (men redan idag så gör man åtminstone ett försök i den riktningen). Som vanligt behöver dessutom de köpande sportföretagen ta sig ytterligare en funderare på hur de kan styra upp produktionsapparaten så att de skapar förutsättningar för att tillverka deras produkter på ett okej sätt. Och visst jobbas det hårt på flera fronter för att saker och ting ska bli bättre, men det räcker inte. Min fotbollshälsning till dessa företag är: Tag kontrollen över produktionen! Det är ju ert jobb. Om affärsmodellen omöjliggör att fotbollarna tillverkas på vettiga villkor så kanske man måste tänka om på något sätt?

Redan idag finns rättvisemärkta fotbollar att tillgå på marknaden. Vore det inte en bra målsättning inför nästa VM att alla bollar på planen är garanterat schysst tillverkade? Jag tror att jag hörde ett “ja” från VM-bollstillverkaren Adidas där, eller?

Kommentera

Under arbetsvillkor, csr, indien, kina, pakistan, thailand

Så kan köpande företag påverka arbetsvillkoren i Vietnam

Om utländska företag vill att deras uppförandekoder ska ge en positiv effekt på arbetsvillkoren i vietnamesiska fabriker bör de göra två saker: Påvisa ett samband med förbättrad produktivitet, och lobba för bättre lagstiftning. Det säger Jee Young Kim, som ägnat flera års forskning åt frågan.

Vietnam, som har 84 miljoner invånare, är ett av de fattigaste länderna i Asien. Jordbruket svarar för den största andelen av exporten (40 procent), men en annan viktig exportsektor är textil- och skoproduktion.

Liksom på andra håll i Sydostasien så är det ofta långt ifrån frid och fröjd i landets fabriker. Låga löner, långa arbetsdagar och begränsad föreningsfrihet är vanligt i den arbetsintensiva industrin.

Vad kan de köpande bolagen göra åt detta?  Det undrar inte bara många inköpschefer runt om världen, utan även en och annan forskare som försökt ta sig an frågan på djupet. Jag stämmer därför träff med Jee Young Kim, som skrivit en avhandling om hur privata och statliga regleringar kan motverka sweatshops i Vietnam. Hon har intervjuat 111 arbetstagare vid 56 fabriker, och dessutom intervjuat ledningen i 124 fabriker, alla inom kläd- och skobranschen.

Jag träffar Jee Young på The Chinese University of Hong Kong, där hon numera är verksam efter ett antal år vid Harvard University.

Har de köpande företagens uppförandekoder någon inverkan på arbetsvillkoren tycker du?

Ja, på vissa områden kan man se ett samband. Den mest positiva korrelationen mellan företags uppförandekoder och förbättrade arbetsvillkor gäller hälsa och säkerhet enligt mina resultat, snarare än exempelvis löneläget.

Varför är det så?

Vietnam har en detaljerad lagstiftning för hälsa och säkerhet, och föreskriver exempelvis en högsta tillåten temperatur i fabrikerna, att arbetstagarna har rätt till årliga hälsokontroller och att det ska finnas hälsokliniker i anslutning till arbetsplatsen. Jag kan konstatera att fabriker där köparna har uppförandekoder på det här området oftare också följer lagen, jämfört med de som saknar uppförandekoder. Man kan säga att den privata reglering som uppförandekoderna utgör fungerar som en förstärkningsmekanism av lagen.  

Varför tror du att uppförandekoderna inte fungerar lika bra för att åstadkomma bättre löner?

Därför att det inte finns en lika tydlig lagstiftning på det här området, och det finns en motsättning mellan köparnas mål med sina uppförandekoder och den rådande lagstiftningen i det här fallet.

Vad har du för råd till utländska bolag som vill verka för bättre arbetsvillkor?

Att de bör försöka motivera fabrikerna att vilja följa uppförandekoderna, snarare än att bara diktera villkoren. De vietnamesiska fabrikscheferna gillar inte att bli tillsagda vad de ska göra, och det förekommer att man använder lagen som argument mot köpares uppförandekoder. Det är till exempel inte ett lagkrav att ha luftkonditionering (man kan ju sänka temperaturen på andra sätt), men många köpare kräver det, och då kan det hända att en fabrik vägrar med hänvisning till lagen. Numera talar allt fler köpande företag om att arbeta tillsammans med fabrikerna för att möjliggöra att de lever upp till koderna, och det är bra,  så länge köparna förstår att fabriksledningen inte kommer att helhjärtat anamma koderna om de inte ser ett business case.

Vad mer kan de köpande företagen göra?

Eftersom jag sett att det finns ett samspel mellan uppförandekoder och lagstiftning så är mitt andra råd att utländska köpare bör engagera sig i myndigheternas arbete och verka för att det finns lagar som stöder uppförandekoderna.

Men kan de verkligen göra det? Finns det exempel på det?

Det finns exempel på skoföretag som har ordnat workshops för fackföreningsföreträdare och som har tagit fram material för myndighetspersoner. Men det är inte speciellt vanligt. Fler företag borde engagera sig för att höja den lagstadgade minimilönen.

Fotnot: Jee Young Kims avhandling heter “Governance Beyond Borders: Anti-Sweatshop Regulation in Vietnam’s Fashion and Footwear Industries” och kan beställas genom ProQuest.

Kommentera

Under akademisk forskning, arbetsvillkor, csr, vietnam

Före detta sweatshoparbetare lanserar egen klädkollektion

Arbetstagare som tidigare jobbat i sweatshops i Thailand och Argentina gör nu gemensam sak för förbättrade arbetsförhållanden. Den 4 juni lanserar de kollektionen ”No Chains”.

Syftet med det nya klädmärket No Chains är dels att skapa arbetstillfällen med schyssta villkor i klädindustrin, och dels att öka omvärldens medvetenhet om det utnyttjande av arbetskraften som är vanlig i branschen.

Den ena delen av samarbetet består av kvinnor från Thailand, som inte fick ut sin rättmätiga ersättning när fabriken de arbetade vid stängdes 2003 (fabriken tillverkade varor för bl.a. Nike, Adidas och Umbro). De bildade då kooperativet Dignity Returns för att kunna fortsätta tillverka textilvaror, men på egna villkor. Under en konferens förra året träffade de medlemmar från det argentinska textilkooperativet La Alameda, som även det hade bildats som ett resultat av den exploatering som arbetstagarna utsatts för tidigare. De två grupperna bestämde sig för att samarbeta och sprida sin kamp mot omänskliga arbetsförhållanden i klädbranschen runt om i världen, genom att lansera ett gemensamt globalt klädmärke som står fritt från slavarbete och utnyttjande.

På sin hemsida förklarar medlemmarna varför man valt namnet No Chains:

”The clothes produced in traditional garment factories, trap workers in chains – in chains of debt, chains of control by bosses who care for money and not workers – and chains of global production, where many parties grab profits that come from the blood of workers.”

Klädkollektionen kommer att lanseras samtidigt i Bangkok och Buenos Aires. Den kommer också att kunna köpas via internet. Planen är att tillverka mer kläder i samarbete med andra kooperativ.

Kommentera

Under arbetsvillkor, csr, thailand