Klicka här för att ladda ner (pdf 1,5 MB)

Glad sommar!

Önskar,

Emma Sjöström

Grundare av CSR i Asien

International Labor Rights Forum (ILRF) har tittat närmare på de fyra länder med mest bolltillverkning, nämligen Pakistan, Kina, Thailand och Indien. I en nyutgiven rapport från organisationen finns gott om exempel på orimliga arbetsförhållanden. I en fabrik i Kina arbetade de anställda upp till 21 timmar per dag under högsäsong, utan en enda dag ledig på en hel månad. I en del indiska fabriker fanns varken rent dricksvatten eller tillgång till toalett. I Pakistan uppgav hälften av de över 200 intervjuade arbetstagarna att de tjänade mindre än den lagstadgade minimumlönen. Och så vidare.

En anledning till att det är svårt att få bukt med problemen är att mycket av fotbollstillverkningen sker i hemmen eller av leverantörernas underleverantörer (s.k. ”stitching centres”) och ofta sker det på tillfällig basis. En sådan fragementerad leverantörskejda försvårar förstås möjligheterna till att kontrollera arbetsvillkoren för de som syr bollarna. Det leder också till att arbetstagarna är mer utsatta än annars, och deras situation utnyttjas ofta till att betala sämre löner och på andra sätt bryta mot deras rättigheter.

Så vad göra? Vad gäller just VM så skulle förstså FIFA kunna engagera sig ännu lite mer för att ställa krav på den produkt som ju trots allt utgör själva kärnan i deras verksamhet, om man säger så (men redan idag så gör man åtminstone ett försök i den riktningen). Som vanligt behöver dessutom de köpande sportföretagen ta sig ytterligare en funderare på hur de kan styra upp produktionsapparaten så att de skapar förutsättningar för att tillverka deras produkter på ett okej sätt. Och visst jobbas det hårt på flera fronter för att saker och ting ska bli bättre, men det räcker inte. Min fotbollshälsning till dessa företag är: Tag kontrollen över produktionen! Det är ju ert jobb. Om affärsmodellen omöjliggör att fotbollarna tillverkas på vettiga villkor så kanske man måste tänka om på något sätt?

Redan idag finns rättvisemärkta fotbollar att tillgå på marknaden. Vore det inte en bra målsättning inför nästa VM att alla bollar på planen är garanterat schysst tillverkade? Jag tror att jag hörde ett ”ja” från VM-bollstillverkaren Adidas där, eller?

Om utländska företag vill att deras uppförandekoder ska ge en positiv effekt på arbetsvillkoren i vietnamesiska fabriker bör de göra två saker: Påvisa ett samband med förbättrad produktivitet, och lobba för bättre lagstiftning. Det säger Jee Young Kim, som ägnat flera års forskning åt frågan.

Vietnam, som har 84 miljoner invånare, är ett av de fattigaste länderna i Asien. Jordbruket svarar för den största andelen av exporten (40 procent), men en annan viktig exportsektor är textil- och skoproduktion.

Liksom på andra håll i Sydostasien så är det ofta långt ifrån frid och fröjd i landets fabriker. Låga löner, långa arbetsdagar och begränsad föreningsfrihet är vanligt i den arbetsintensiva industrin.

Vad kan de köpande bolagen göra åt detta?  Det undrar inte bara många inköpschefer runt om världen, utan även en och annan forskare som försökt ta sig an frågan på djupet. Jag stämmer därför träff med Jee Young Kim, som skrivit en avhandling om hur privata och statliga regleringar kan motverka sweatshops i Vietnam. Hon har intervjuat 111 arbetstagare vid 56 fabriker, och dessutom intervjuat ledningen i 124 fabriker, alla inom kläd- och skobranschen.

Jag träffar Jee Young på The Chinese University of Hong Kong, där hon numera är verksam efter ett antal år vid Harvard University.

Har de köpande företagens uppförandekoder någon inverkan på arbetsvillkoren tycker du?

Ja, på vissa områden kan man se ett samband. Den mest positiva korrelationen mellan företags uppförandekoder och förbättrade arbetsvillkor gäller hälsa och säkerhet enligt mina resultat, snarare än exempelvis löneläget.

Varför är det så?

Vietnam har en detaljerad lagstiftning för hälsa och säkerhet, och föreskriver exempelvis en högsta tillåten temperatur i fabrikerna, att arbetstagarna har rätt till årliga hälsokontroller och att det ska finnas hälsokliniker i anslutning till arbetsplatsen. Jag kan konstatera att fabriker där köparna har uppförandekoder på det här området oftare också följer lagen, jämfört med de som saknar uppförandekoder. Man kan säga att den privata reglering som uppförandekoderna utgör fungerar som en förstärkningsmekanism av lagen.  

Varför tror du att uppförandekoderna inte fungerar lika bra för att åstadkomma bättre löner?

Därför att det inte finns en lika tydlig lagstiftning på det här området, och det finns en motsättning mellan köparnas mål med sina uppförandekoder och den rådande lagstiftningen i det här fallet.

Vad har du för råd till utländska bolag som vill verka för bättre arbetsvillkor?

Att de bör försöka motivera fabrikerna att vilja följa uppförandekoderna, snarare än att bara diktera villkoren. De vietnamesiska fabrikscheferna gillar inte att bli tillsagda vad de ska göra, och det förekommer att man använder lagen som argument mot köpares uppförandekoder. Det är till exempel inte ett lagkrav att ha luftkonditionering (man kan ju sänka temperaturen på andra sätt), men många köpare kräver det, och då kan det hända att en fabrik vägrar med hänvisning till lagen. Numera talar allt fler köpande företag om att arbeta tillsammans med fabrikerna för att möjliggöra att de lever upp till koderna, och det är bra,  så länge köparna förstår att fabriksledningen inte kommer att helhjärtat anamma koderna om de inte ser ett business case.

Vad mer kan de köpande företagen göra?

Eftersom jag sett att det finns ett samspel mellan uppförandekoder och lagstiftning så är mitt andra råd att utländska köpare bör engagera sig i myndigheternas arbete och verka för att det finns lagar som stöder uppförandekoderna.

Men kan de verkligen göra det? Finns det exempel på det?

Det finns exempel på skoföretag som har ordnat workshops för fackföreningsföreträdare och som har tagit fram material för myndighetspersoner. Men det är inte speciellt vanligt. Fler företag borde engagera sig för att höja den lagstadgade minimilönen.

Syftet med det nya klädmärket No Chains är dels att skapa arbetstillfällen med schyssta villkor i klädindustrin, och dels att öka omvärldens medvetenhet om det utnyttjande av arbetskraften som är vanlig i branschen.

Den ena delen av samarbetet består av kvinnor från Thailand, som inte fick ut sin rättmätiga ersättning när fabriken de arbetade vid stängdes 2003 (fabriken tillverkade varor för bl.a. Nike, Adidas och Umbro). De bildade då kooperativet Dignity Returns för att kunna fortsätta tillverka textilvaror, men på egna villkor. Under en konferens förra året träffade de medlemmar från det argentinska textilkooperativet La Alameda, som även det hade bildats som ett resultat av den exploatering som arbetstagarna utsatts för tidigare. De två grupperna bestämde sig för att samarbeta och sprida sin kamp mot omänskliga arbetsförhållanden i klädbranschen runt om i världen, genom att lansera ett gemensamt globalt klädmärke som står fritt från slavarbete och utnyttjande.

På sin hemsida förklarar medlemmarna varför man valt namnet No Chains:

”The clothes produced in traditional garment factories, trap workers in chains – in chains of debt, chains of control by bosses who care for money and not workers – and chains of global production, where many parties grab profits that come from the blood of workers.”

Klädkollektionen kommer att lanseras samtidigt i Bangkok och Buenos Aires. Den kommer också att kunna köpas via internet. Planen är att tillverka mer kläder i samarbete med andra kooperativ.

I höstas öppnade ”Singapores första eko-galleria”, som City Square Mall själva benämner sig. Shoppingcentret ligger i Little India och försöker locka kunder från citykärnan med färgglada affischer som visar blommor, fjärilar och glada familjer med shoppingpåsar i händerna.   

Vad är det då som är så eko med det här stället? Efter ett besök i City Square Mall kan jag konstatera att inte är det själva butikerna; jag hittar bara två affärer som är inriktade på att sälja ekologiska produkter av olika slag. Nej, grejen med det här stället är snarare själva byggnaden, där miljötänket lyser igenom i allt från materialval till uppvärmning och avkylning.

Byggbolaget City Developments Limited (CDL) har investerat ungefär 5 procent av den totala kostnaden i detta 65,000 kvadratmeter stora komplex på miljövänliga lösningar, och trots att det är en liten andel så kan listan göras lång över de åtgärder man infört; här är bara några exempel:

• På herrtoaletten används inget vatten i pissoaren, något som sparar 3000 kubikmeter vatten per år. Mitt medföljande herrsällskap vittnar om att det var fräscht trots att inget vatten användes.
• Växter har ställts ut på strategiska ställen för att ha en avkylande effekt (något som har betydelse i det tropiskt varma Singapore).
• Kondensvatten från luftkonditioneringen samlas in och återanvänds. Detta sparar 5,593 kubikmeter vatten varje år.
• En högeffektiv kylanläggning medför att man jämfört med ett vanligt system sparar 4,693 megawatttimmar per år, vilket motsvarar 891,800 SGD (5 miljoner SEK).
• På taket finns solpaneler, och en anordning för att samla in regnvatten (som används för bevattning av växter).
• I själva byggprocessen brukades alternativa material och tekniker, som medförde att man tärt mindre på naturrersurser som sand (för betongtillverkning) och granit som annars brukar användas en masse i sådana här projekt. Den miljömedvetna byggprocessen har inneburit att man kunnat hålla en lägre energi- och vatten förbrukning och genererat mindre koldioxidutsläpp än när branschens vanliga normer följs.

En längre lista finns här för den som vill läsa mer. 

Emma Sjöström använder en informationskiosk i City Square Mall

För att entusiasmera och engagera besökarna försöker gallerian på olika sätt att erbjuda en eco-learning experience. I ett antal informationskiosker kan man t.ex. få realtidsinformation om hur stor andel solenergi som gallerian använder just då, hur stor energiförbrukningen och koldioxidutsläppet är, med mera. Dessutom ordnas scenframträdanden, kurser och utställningar och andra evenemang på miljötema.

Grön arkitektur och miljövänliga lösningar för kommersiella byggnader verkar vara en ny och het trend i Singapore: 

I våras meddelade hyresvärden JTC att en ny kontorsbyggnad på 37,500 kvadratmeter ska byggas med hjälp av bästa möjliga miljölösningar, exempelvis solenergisystem, regnvatteninsamling och miljövänliga byggmaterial. Byggnaden, som ska heta  Cleantech One, välkomnar 50 ”gröna” hyresgäster när den står klar i december 2011.

Andra ställen, som inte haft ett grönt tänk från början, försöker hitta lösningar för att ändå bli lite grönare i efterhand. Den trendiga gallerian 313@Somerset på Orchard Road har infört ”gröna hyreskontrakt” – the Green Lease. Det innebär bland annat att butikerna uppmuntras att införa mer miljövänliga material i sin inredning och i displayer, och att göra investeringar för att minska sin energiförbrukning, som exempelvis energisnålare belysning.

Många fler exempel finns, och vi kan hoppas att den gröna bygg- och arkitekturtrenden i Singapore spiller över till andra delar i regionen, där det annars tycks som att toaletter som använder 23 liter vatten per spolning, hus som är byggda helt i betong, och luftkonditionering som kräver att man har en stickad tröja med sig till jobbet är legio. Som tur är finns ofta pengar att spara på den här typen av lösningar, och det om något är ett språk som Asiens (och världens) byggherrar förstår.

Cigarettfimpar blir rostskydd: Förhoppningsvis kan en del av de 4,5 biljoner fimpar som hamnar i naturen varje år nu börja göra lite nytta istället för att bara ligga och skräpa. Forskare i Kina har upptäckt att kemikalier som finns i cigarettfimpar kan användas som rostskydd. Efter att ha lagt fimparna i vatten kunde forskarna extrahera nio sorters kemikalier, däribland nikotin, som nu alltså kan återanvändas för nya syften. Forskningen finansierades av ett kinesiskt oljebolag; tydligen är rost ett stort problem i oljebranschen, som lägger stora summor pengar varje år på att underhålla och reparera rostande stålrör.

Kartonger blir konst: Den japanske konstnären Yuji Honbori gör Buddha-skulpturer genom att sammanfoga ett stort antal skivor använd kartong. Han ritar först konturerna av Buddha på en kartongskiva och skär sedan till tusentals likadana skivor, som sedan limmas ihop. (Se mer här.) Som konstnären själv säger: ”Kritikerna fick rätt när de säger att modern konst är skräp.”

Plastflaskor blir hus: I Tawian har 1,5 miljoner använda plastflaskor blivit byggmaterial till en 130 meter lång och 26 meter hög byggnad i tre våningar. Låter det skört? Inte alls: byggnaden kan stå emot jordbävningar såväl som tyfoner. Huset, som heter EcoARK är tänkt att fungera som en utställningslokal, och innehåller bland annat en amfiteater. Det kan tas isär och flyttas om man vill, vilket passar bra om det ska användas för olika utställningar. EcoARK kommer i förstone att användas för höstens ”2010 Taipei International Flora Expo”. I Taiwan slängs 2,4 miljarder plastflaskor varje år, och bara 4 procent återvinns eller återanvänds. En talesman för byggnadsprojektet kallar EcoARK för ”ett miljömirakel”. (Se mer här.)

Foto: Haku Gallery och The China Post.

Foto: Hong Kong Disneyland

På Disneyland i Hong Kong hittar man inte bara Musse Pigg och Kalle Anka – här finns även en miljon träd och buskar. Nu har nöjesparken tagit fram en guidebok i punktskrift som gör det möjligt även för synskadade att följa en naturslinga och samtidigt få information om träd och fjärilar längs vägen.

I Hong Kong finns världens minsta Disneylandanläggning. Den öppnade 2005, och har sedan dess mötts av all möjlig kritik på CSR-området. Fyrverkerier som förorenar luften, usla arbetsvillkor och den kontroversiella rätten hajfenssoppa på menyn är bara några exempel.   

Men som väl är finns det också anledning att uppmärksamma positiva nyheter kring parken.  Nu senast handlar det om att man har tänkt på att göra Disneylands naturupplevelse (jo, för det finns visst en sådan, bland all kommers) tillgänglig för synskadade. En guidebok som informerar om de 80 trädarter och 30 fjärilsarter som finns längs nöjesparkens tre naturslingor finns nu också i punktskrift. Det öppnar förstås nya möjligheter för Hong Kongs 120 000 synskadade att lära sig mer om den artrikedom som finns innanför Disneylands grindar.  

Vid lanseringen den 17 april uttryckte en av besökarna:  

“Walking in the grass, breathing fresh air and understanding more about trees is not just for the able bodied. Although we cannot see, we can feel the beauty of the nature here in our hearts.”

Att vidga sitt mångfaldsperspektiv till att också omfatta synskadade verkar inte höra till vanligheterna i vare sig CSR-chefernas eller affärs- och produktutvecklarnas tillvaro än så länge. Disneys initiativ ter sig ju egentligen som ganska okomplicerat att genomföra, och är förmodligen ett representativt exempel för att det inte nödvändigtvis är en teknologisk tröskel som företag måste ta sig över för att kunna anpassa sitt utbud till synskadade. Utmaningen består snarare i att överhuvudtaget påminna sig om att alla människor inte är seende. Förhoppningsvis kan Disneyland i Hong Kong inspirera fler till att tänka i nya banor kring tillgänglighet och lika möjligheter för den mångfald av människor som utgör den så kallade marknaden.

Coca Colas kommunikationschef för Asien, Kenth Kaerhoeg, gav exempel på hur företaget erfarit båda varianterna: Efter tsunamin i december 2004 ställde företaget snabbt sina anläggningar till förfogande för att generera färskvatten till drabbade områden, och skänkte dessutom 10 miljoner US-dollar i katastrofhjälp. Men man höll en låg profil utåt sett. Följden blev att företaget blev kritiserat för att det inte gjort något – konsumenter, anställda och andra hade med andra ord ingen aning om att företaget faktiskt var klart mer involverat än det låtit påskina. Och tvärtom, när Coca Cola anklagades för att ha gjort slut på grundvatten i Indien för att tillverka läsk så bestämde man sig för att kommunicera positiva vattenfrågor så ofta man fick möjlighet, för visa sitt engagemang i saken. Men effekten blev att media hakade upp sig på problematiken i Indien och valde att skriva om kritiken om och om igen. 

Greenblushing

Även om det inte gavs något klart recept för hur man bäst hittar en bra PR-balans för CSR så var den övergripande kontentan av kvällens samtal att företag bör undvika greenblushing, det vill säga att vara för blygsamma för att kommunicera sitt CSR-arbete. Det ska man passa sig för även när man har dåliga nyheter att komma med, tyckte panelen. Jean-Michel Dumont, ordförande för PR-byrån Ruder Finns asiatiska verksamhet sa att deras rekommendation alltid är att kommunicera eventuella dåliga nyheter med en gång. Då uppfattas man som ärlig och transparent.

Det finns ett kinesiskt uttryck som säger att geväret alltid pekar mot den första fågeln. I det här sammanhanget skulle det betyda att ett företag som kommunicerar för högljutt riskerar att locka till sig kritiker. Men panelen var ense om att man kan vända dåliga nyheter till goda, om man bara är uthållig nog. Det som först är en dålig nyhet – exempelvis att inspektörer funnit mycket att anmärka på hos underleverantörernas arbetsförhållanden – kan vid uppföljande kommunikation fokusera på hur saker och ting har blivit bättre, och företaget kan istället bli en ”first mover” på att adressera den typ av problem som uppmärksammats.

Kulturella skillnader

Är det då någon skillnad mellan västliga och asiatiska företag i termer av CSR och PR? Ja, det kan det förstås vara. Dan Ye, CFO och chef för affärsutveckling på PR Newswire Asia framhöll att västliga företag med en ”global” CSR-kommunikation riskerar att asiatiska mottagare inte uppfattar innebörden, på grund av kulturella skillnader. Vice versa kan asiatiska företag som vill kommunicera med västliga aktieägare misslyckas med att nå fram om man har olika förståelse av vad begreppet CSR innebär. Dessutom finns många olika kulturer inom respektive världsdel, inklusive olika juridiska kontexter, ekonomiska förhållanden, maktbalanser i samhället med mera, så kanske måste man se till mer specifika områden än ”väst” och ”öst” om man vill anpassa sin kommunikation.

Panelen menade också att det kan vara väldigt olika hur traditionell media fungerar på olika marknader. Men detta håller på att ändras i och med social media; det inte är så stor skillnad mellan bloggare på olika marknader tycks det som. Utmaningen nu är snarare att hitta bra sätt att kommunicera med den växande skara intressenter som inte nöjer sig med de enkla svaren. Intressenter vill inte bara veta att företaget planterat ett antal träd – vad händer med träden sedan och vad blir effekterna på det omgivande samhället?

Organisationer som vill påverka kinesiska företag att ta ett större miljöansvar och minska sina utsläpp har nu tagit sina protester till ett nytt forum, nämligen finansmarknaden, och närmare bestämt Hong Kong-börsen (HKEx). Många företag från Kinas fastland är listade på HKEx, och nu kräver miljöförespråkare att företagen måste bli betydligt bättre på att kommunicera miljöaspekter av sin verksamhet till aktieägare.

Enligt organisationerna Institute of Public and Environmental Affairs (IPE) och Civic Exchange har 175 av de Hong Kong-listade bolagen (dvs 16 procent av det total antalet) tillsammans gjort sig skyldiga till 750 miljörelaterade regelbrott i Kina de senaste åren. Flest överträdelser står så kallade H shares för, det vill säga företag som är bolagsregistrerade i Kina och handlas på Hong Kong-börsen.

Ett exempel är Tsingtao Brewery, Kinas mest välkända öltillverkare och näst störst i landet sett till volym. Företaget har samlat på sig över 20 miljörelaterade regelöverträdelser i Kina mellan 2004-2009. En anläggning i Chongqing befanns släppa ut industriellt avloppsvatten med en koncentration av miljöfarliga ämnen som var 45 gånger högre än det av myndigheterna satta gränsvärdet.

Ytterligare exempel på hur företag brutit mot Kinas miljöregler lyfts fram i den här rapporten.

IPE och Civic Exchange framhåller att HKEx borde kräva att listade bolag blir betydligt mer transparenta på det här området, eftersom aktieägare behöver få ta del av informationen för att kunna göra en korrekt bolagsanalys.

I dagsläget är det mycket tunt med information om miljörelaterade lagöverträdelser och påföljande åtgärder i bolagsrapporter och på hemsidor. På senare år har en del företag valt att följa framväxande internationella standarder för rapportering och ger ut särskilda hållbarhetsrapporter, men inte heller här finns någon vidare relevant information om miljöbrott och liknande, menar IPE och Civic Exchange.

Organisationerna påpekar att brott mot miljöregler historiskt sett inte fått några större finansiella konsekvenser för bolag i Kina, men att detta nu börjar ändras. Ett exempel är en textilfabrik, ägd av Fountain Set Holdings, som släppte ut 22 000 ton orenat avloppsvatten per dag (!) genom ett hemligt avloppsrör till en närbelägen flod. Företaget dömdes till motsvarande cirka 11 miljoner kronor i böter.  

Kanske kan IPE och Civic Exchange få gehör för sin uppmaning till HKEx att kräva företagen på information om miljörelaterade lagöverträdelser och åtgärder av desamma. Börsens ordförande Ronald Arculli uttryckte följande i börsens CSR-rapport för 2009:

“Investors now demand more transparency and accountability. I strongly believe that this experience can accelerate our pursuit of sustainable business strategy and practices. Given that stakeholders nowadays increasingly turn to broader measures of business value such as impacts on the environment and community, it is important for HKEx to not only focus on business growth but also affirm our CSR objectives and convey positively to our stakeholders our continued investment in the marketplace, workplace, community and environment as well as our long term commitment to ethical and responsible business practices”.

Ordet ”shareware” har fått en ny innebörd, och stavas numera ”share wear”. Varför köpa eget när man kan dela? Det är bra både för miljön och privatekonomin. Hos Maternity Exchange i Singapore, en butik som säljer mammakläder, kan kunderna  abonnera på ett ”klädpaket”. Man kan exempelvis välja baspaketet, då man hyr sammanlagt åtta plagg, men max fyra i taget,  för 299 singdollar (1500 SEK). En lösning som ju passar extra bra för blivande mammor eftersom man ju bara behöver de specialformade kläderna en begränsad tid!

Foto: Maternity Exchange

Eftersom jag befinner mig i Singapore just nu så passar jag på att sticka in huvudet i butiken, som ligger i en stor shoppinggalleria. Étt flertal besökare spanar in utbudet denna onsdagseftermiddag, och butikspersonalen är snabb att informera alla som kommer in om hyreskonceptet.

De två butiksbiträdena Shamsiah och Pearlyn berättar för mig att konceptet är speciellt populärt bland arbetande mödrar som vill variera sin klädsel på jobbet utan att för den skull köpa en massa nytt. Vidare får jag veta att kläder som varit uthyrda till uppemot fem kunder säljs som ”second hand” till nedsatt pris. Dessutom har man just sjösatt ett nytt system som kallas ”Buy My Love” där den som vill kan sälja använda mammakläder till butiken i utbyte mot pengar eller en rabattkupong.

Maternity Exchange är den första kläduthyrningen av sitt slag i Singapore. Butikens ägare, före detta journalisten Deborah Ng, fick idén när hon själv väntade sitt första barn och tyckte att det var svårt att hitta snygga mammakläder, och de mer moderiktiga kläderna ofta var dyra. Butiken har nu fem år på nacken, och har ökat sin omsättning med ungefär 20 procent varje år under den här tiden.

Ingenstans lyfts konceptet fram som miljövänligt, och det verkar inte heller vara det som kunderna lockas av. Snarare är det att inte behöva betala dyrt för plagg man bara behöver använda några månader som är den stora dragmagneten. Men resultatet är ju alltjämt att om fler delar på samma produkter istället för att var och en ska ha eget så motverkar det slit-och-släng och det bidrar till att vår miljötärande överkonsumtion kan minska.

Mammakläder är inte det enda man kan hyra i Singapore: Barnleksaker, smycken, designväskor, kamerautrustning och till och med husdjur är andra exempel som det nyligen poppat upp uthyrning för. Att hyra har blivit inne och är inte längre något bara för den som inte har råd att köpa.