Asien har potential att stöpa om kapitalismen i en ny form, och skapa en bättre ekonomisk modell för 2000-talet – en som är genuint hållbar. Om asiatiska länder kastar av sig den mantel av tillväxttänk och konsumtionsvurmande som väst lagt på dem så kan vi gå en ljusare framtid till mötes. Det menar Chandran Nair i boken ”Consumptionomics – Asias role in reshaping capitalism and saving the planet” som gavs ut tidigare i år.
Eftersom västländerna har misslyckats med att ta ansvar för planeten så är det nu dags för de asiatiska regeringarna att kliva fram och leda oss i en bättre riktning, menar Chandran Nair, grundare av tankesmedjan Global Institute for Tomorrow (GIFT). Och för att lyckas behöver ledande politiker växla spår till ett som inte styrs av traditionella nationalekonomiska idéer.
“Den största lögnen av alla är att konsumtionsdriven kapitalism kan leverera välstånd till alla”, skriver Nair. ”I Asien kan det bara ge kortfristigt välstånd till en minoritet; i det långa loppet kan det bara medföra elände för alla. Detta är den intellektuella ohederligheten i hjärtat av den modell som Väst har sålt till Asien.”
Han förkastar doktrinen om att marknader är effektiva och självreglerande. Vi måste dessutom inse att i många fall vill vi inte ha mer effektivitet. Vi vill inte ha mer effektiv skogsavverkning och vi vill inte ha mer effektiv fiskeexploatering; vi vill inte ha mer bränsleeffektiva bilar om det innebär mer bilåkande, trängsel, vägbyggnationer och oljeutvinning. I Asien har vi inte råd med sådan ”effektivitet”, säger bokens författare.
Den viktigaste principen för den nya kapitalism som Nair förespråkar är att naturresurshushållning (resource managment) ska stå i centrum av politiken och utgöra utgångspunkt för de beslut som tas. Dessutom måste vi börja prissätta ”negativa externaliteter” som det heter på ekonomspråk. Ett i och för sig inte nytt förslag, men alltjämt något som i stora delar återstår att genomföra i praktiken.
Mer konkret så ger Nair tre uppgifter till Asiens beslutsfattare:
1. Använd ekonomiska styrmedel, till exempel skatter, för att uppmuntra företag och privatpersoner att nyttja färre naturtillgångar och att använda dem mer effektivt. Tillverkningsekonomier bör styras mot att bli tjänsteekonomier, och produktionen bör avmaterialiseras, det vill säga att tillverkning ska ske med betydligt mindre eller inget material alls.
2. Styr markanvändningen mot ekologisk matproduktion och vattenvård. Mer lokalodlat, mer arbetsintensivt jordbruk istället för industriell odling med kemiska bekämpningsmedel, en smartare markanvändning som inte innebär skogsskövling och förstörelse av våtmarker och vildmark, och en realistisk prissättning på vatten istället för att som idag ge bort vatten som därmed lätt slösas bort, är några av förslagen på det här temat.
3. Utveckla stads- och landsbygdsmiljöer som både är hållbara och trivsamma för människor att leva i. Stimulera människor att förflytta sig på annat sätt än med bilen, istället för att som nu subventionera bilåkande genom vägbyggen. Möjliggör för människor att bo kvar på landsbygden istället för att pådriva den ständigt ökande urbaniseringen.
Chandran Nair
De lösningsförslag som Nair framför är framförallt ämnade för den politiska sfären, läs regeringar. Han har mindre att säga om företagens roll för att rädda planeten, annat än att den privata sektorns (och speciellt multinationella bolags) engagemang är nödvändigt för att genomföra de förslag han lägger fram. Samtidigt lyser en misstro mot företagssektorn igenom, och Nair menar att den självreglering som CSR innebär idag mest har lett till kosmetiska åtgärder.
Även om de asiatiska länderna har exponerats för globala idéer så har deras politiska form inte sammanlöpt med de västerländska, påpekar Nair. Han ger sig dock med svenska ögon sett in på en något vinglig färd när han ger sin välsignelse till auktoritära styren, som han tror kan ha god potential att genomföra hans förändringsförslag. Han är förvisso ingen demokratimotståndare, men hävdar samtidigt att demokratisering av fattiga länder ofta har handlat mer om att öppna deras marknader än att trygga friheten för deras medborgare. Må så vara, men i mina ögon är det stor skillnad på en stark stat (som Nair också förespråkar) och ett auktoritärt styre, och personligen kan jag inte se att odemokratiska politiska makteliter eller styren utan rättsstatsprincip är en bra väg till en hållbar utveckling.
Men samtidigt får vi komma ihåg att västerländska tänkesätt och modeller inte är alla problemlösares moder (också en av Nairs huvudpoänger) och oavsett vad man kan tycka om olika slags regimer och ekonomiska modeller så är det inte bara intressant utan helt nödvändigt att lyssna på vad någon från regionen har att säga i frågan.
Och det är kanske en av de största behållningarna med boken: Att vi äntligen får höra en röst från Asien om Asien. Det är lätt att sitta bakom sitt skrivbord i Washington eller Stockholm och lägga ut sin egen världsbild med karbonpapper under när man tutar ut idéer om hur vi ska uppnå en hållbar utveckling i alla delar av vår stora planet.
Jag ser fram emot när vi också i Europa kan få läsa tankar på det här temat från visionärer i afrikanska länder och i Sydamerika. Då ska jag genast gå till biblioteket, för att i Nairs anda inte försöka shoppa mig fram till en bättre framtid, även om ett bokköp förhoppningsvis kan vara okej även den dag Asien styr världen.
Efter drygt två års kontinuerlig omvärldsbevakning om CSR-frågor i Asien tar den här sidan nu en paus.
